fredag 21 februari 2014

Utrotningshotad del 2





































Detta är Anders, han fyller 35 i år och har nog arbetat mer i sina unga dagar än vad många andra gjort i hans ålder. Anders börjar dagen med att utfodra sina egna djur som är köttdjur, alltså kossor, men inga kor som mjölkas utan där kalven får dricka mjölken och gå med sin mamma. Efter han har tagit hand om sina djur åker han iväg till sitt vanliga jobb och jobbar precis som de flesta, skillnaden är väl just den att när Anders kommer han hem från sitt vanliga jobb är han inte direkt ledig.  Då ska djuren tas om hand, det ska gödslas, strös halm, veden ska huggas, den stormfällda skogen ska sågas upp, timmer ska köras ut och läggas så timmerbilen kan komma och hämta den, hagar ska stängslas så djuren kan gå ut på bete så fort våren kommer.
Anders är inte den som går till doktorn när han har så ont i armarna så han knappt kan greppa motorsågen, han vet ju att doktorn kommer ordinera ”Vila”, vila hinns inte med, för de finns ingen som kommer göra alla jobben har hängande över sig om han vilar. Han vet däremot att han kommer ligga efter med allt om han låter sig vila. Därför går man till jobbet trots smärta, trots influensa, trots en förkylning som hade fått de flesta att inte gå upp ur sängen.
Man kan ju kanske tycka att ”va inte bonde då”. Men vet ni? För Anders är det ren glädje när han ser de första kornet som sticker upp ur åkern som senare ska bli till helsäd åt korna. När han sitter på huk å visar sina barn att här kommer kornet, här växer klövern, å titta där, där kommer ärtorna.
Glädjen i att han lyckas hjälpa en kviga som ska föda ut sin allra första kalv och där allt går bra, när kalven på stapplande ben hittar mjölken.
När han står med sina tre barn, som alla har hjälpt till med att stängsla så gott dom kan på sitt sätt, släpper kor och kalvar på grönbete, kalvar som springer fortare än vad dom någonsin har gjort tidigare med svansen högt i de blå. Barnen som skrattar högt åt djurens lustiga vårdans.
Det är då han känner att det är värt slitet, när barnen vet var köttet på tallriken kommer ifrån, när solen skiner i ansiktet och för en stund känner han att han ligger i fas med alla jobb, kortvarig lycka just det där med att ligga i fas, men ändå, Lycka!

Nästan alla som kommer hit första gången säger ”åh va fint ni bor, vilken utsikt” det är just korna vi har utsikten att tacka för, utan dom hade all mark runt sjön växt igen på bara några års tid. Utan dom hade vi inte haft ett landskap som påminner om barnen i Bullerbyns. De finns ingen maskin som kan göra deras jobb, dom är duktiga, dom äter de mesta, hassel, späda skott av björnbär, gräs såklart, björklöv, maskrosor, samtidigt som dom också gödslar marken så det kan växa upp ny mat åt dom. Där vi bor växer det massor av vilda orkideer, Anders brukar vänta med att släppa djuren till hagen där flest orkideer växer tills dom blommat över, landskapsvård som kanske är på väg att dö ut?

Om man är ko är det i Sverige man vill leva, då får man gå på gröna ängar, dricka ur en sjö kanske, sova i halm, äta mat utan antibiotika.
I en lite mer rättvis värld skulle de svenska bönderna inte behöva ”tävla” mot bönder där antibiotika är tillåtet, det skulle vara lika villkor på tävlingsarenan som i detta fallet är Ica. Det känns ju skevt att vi säljer utländskt kött i vårt land, som är uppfödda på regler som för våra svenska bönder är olagligt?! Hur kan det få ske? 


Tror ni inte hela Sverige hade rasat om Danmark, Tyskland och Finland fick dopa sig i OS och inte Sverige...en liten liten tanke bara.

torsdag 20 februari 2014

Utrotningshotad del 1.






Det här är min sambo Claes, han är 35 år gammal. Claes doftar för det mesta alldeles ljuvligt, han älskar att umgås med sina vänner, är fantastiskt rolig och får de flesta människor att skratta. Han är en charmig typ som älskar sitt jobb.

Claes lägger dag som natt på sitt jobb, hans jobb är inte ett jobb, det är en livsstil. Claes är utrotningshotad, han är en av de få som finns kvar som bidrar till att Du har svensk mat på tallriken, han är den där killen som kör förbi med sin stora traktor som barnen pekar på, han bidrar till att vi har ett öppet landskap och att Du har mjölk i glaset. Han är alldeles unik för att han är bonde.
Jag undrar ibland hur han får lågan att brinna för sitt arbete, varje morgon året om, hur man hittar motivationen till ett arbete som inte betalar sig? Nej, arbetet varken lönar eller betalar sig!
Varje morgon, i snöstorm, orkan, regnet piskar i ansiktet, då går han ut och gör sitt jobb, eller lever sin livsstil, för jobb betalar väl sig?

Varje morgon samma rutiner, det börjar med en titt ut genom fönstret, kanske en suck, kaffebryggaren sätts på, källardörren gnisslar, ytterdörren smälls igen. Snart hör jag tidningen börja prassla i köket, telefonen börjar ringa och arbetsdagen har börjat...

Passionen är nog densamma som hos en elitidrottare, det är min enda jämförelse!
Kämpa, kämpa och kämpa för att en dag kunna stå på prispallen. Han jagar inte guld, han jagar ören för att överleva som bonde!


Detta är början på en bloggserie som vi hoppas kommer att kunna påverka Er med och låta Er få en insikt i var maten bör komma ifrån och vilket hårt arbete som ligger bakom den!


Marina





- Posted using BlogPress from my iPad



- Posted using BlogPress from my iPad